Fridas helt underbara fantastiska liv

Min sjukhus-story.

Började i fredags på jobbet, magen spökade lite med kramper, mådde allmänt dåligt. Det var ändå okej. Det är trots allt sjukt varmt och det kan vara en av andledningarna till att man mår lite smådåligt ju. Inget mer med de.

På kvällen skulle jag ta mig ut till Falsterbo och Camilla för lite fest och kolla läget på Falsterbo horseshow, som tydligen ska vara värsta håll igång. Missade bussen och nästa gick inte förrens en timme senare, så jag sket i de och gick hem.

Runt midnatt började de bli outhärdligt. Kramperna envisades och blev extrema. Försökte sova men det gick inte alls, spydde undefär varann timme hela natten till kl 6 på morgonen då jag inte stod ut längre. Ringde sjukvårdsupplysningen och sen hem, sen en taxi till akuten.

Fick sitta på akuten och vänta ca 1-2 timmar som kändes som en evighet. Fick nånting för magen men spydde upp det med, låg och sov på toalettgolvet ett tag också, pallade inte med att sitta på stolarna där ute.

När jag väl fick komma in blev jag lagd i en säng mitt i ett rum, här har jag ingen som helst tidsperspektiv. Det kom in 4 st olika läkare/syrror under tiden jag låg där. Tillsist fick jag en spruta mot smärtan. Tack gode gud. Jag trodde först att det var nån magkatarr, men läkarn började snacka om blindtarmen och operation nästan direkt efter första blodprovet. Oj. Där låg man, mådde skit. Ensam och övergiven. Mamma och pappa flera mil bort.

Blev körd till en avdelning och skulle vänta där. Fasta var ett måste eftersom det verkade bli blindtarmsoperation. Jag skulle få dropp, men det var så mycket att göra att dom glömde de. Jag plingade ca 4 gånger och fick påminna dom, som fortsatte att glömma. Var så matt och de smärtstillande började gå ur och jag var tvungen att duscha med nån alcoskit inför operation, kunde knappt stå. Helt yr.

Fick dropp och mer smärtstillande, spydde och sen somnade jag äntligen. Det togs fler blodprov och det visade på att infektionen inte stigit så mycket så inget bråskande fall. Bara vänta.

Läkare kom och klämde på mig och beslutade om ingen operation. Blodprov visade nu att infektionen var borta. Kroppen klarade av det själv. Fick börja äta och framförallt dricka igen. Detta var efter ungefär 24 h på sjukhuset.

Sen var de bara till att hänga på sjukhuset under observation hur jag skulle må efter jag fått börja äta. Blev kvar yttligare en natt och idag runt 11 fick jag åka hem.

Ser ut som en knarkare med massa märken efter hål i armvecken. Sista sköterskan som skulle ta blodprov fick sticka mig 5 gånger innan det gick bra. Ont. Och har sjukt ont i vänsterarmen nu också efter droppet, antagligen hade dom satt de lite fel så vätksan sitter kvar i armen, kan inte lyfta nått tungt eller sträcka på den rakt utan att det gör ont och stramar åt. LAME. Och lite av de värsta av allt, ingen AC på sjukhuset, galet varmt.

Och en story i sig - mina roomies. En stackars jätteliten söt tant som inte allt gjorde så mycket väsen av sig. Tyckte verkligen synd om henne. Hon gick omkring lite för sig själv och satt gärna och sov. Sen hade jag en dement tant i rummet som skrek och gormade mest hela tiden, tillomed i sömnen lät hon. Mest Hjälp mig, jag är så sjuk, Snälla mor, hämta mig... Ja allt möjligt förutom de också kan jag säga. Hon bredvid mig var ändå relativt ung, hade nån blödning i magen, mådde jättedåligt och hade hög feber, hennes man och föräldrar var där mesta dels av tiden, och då låg hon mest och hetsa upp sig så jävligt på hela situtionen. Helt galet jobbigt att lyssna på. Själv är man ju sån som är mer ääh de löser sig.. Så hon var den som var mest jobbig att lyssna på, trots en gormande dement tant. Men sen fick jag mp3n levererad av mamma och pappa och kunde stänga ute allt skit.

Igår kväll tittades de på finalmatchen i fotbolls VM, jag, en gubbe och lilltanten från mitt rum, alla i matchande outfit. Haha! Jag säger då de.

Mamma och pappa bilade ner så fort dom kunde, snällt. Verkligen tacksam över de. Känns så bra att ha dom här. Man blir så liten och hjälplös när man mår dåligt. Jasmina och Linda tillsammmans med pojkvännen kom förbi och höll mig lite sällskap också. Verkligen stort tack för de. Och tack till alla som gett stöd genom fina sms och samtal.
TACK!